L2013:6831

Fartygslämning 15 x 5 meter. Fartygslämningen ligger på plan lerbotten på 29 meters djup. Lämningen har slagsida och uppstickande styrbordsida ca en och en halv meter över den omgivande botten medan babordssidan endast stack upp några decimeter. I jämförelse med de andra påträffade fartygslämningar i området uppvisar denna en betydligt högre nedbrytningsgrad vilket kan antyda att lämningen är av hög ålder. Det bevarade skrovpartiet, som förefaller vara helt och hållet byggt i furu, är ca 15 meter långt, fem meter brett och både för- och akterstävarna saknas. Dessa har med största sannolikhet lossnat från skrovet, fallit ut och lagt sig på botten varefter de har täckts med bottensediment. Fartygslämningen uppvisar flera intressanta skeppsbyggnadstekniska detaljer. Skrovet är ursprungligen byggt på klink, dvs. att bordgångarna överlappar varandra. Utanpå den ursprungliga klinkbyggda skrovsidan noterades ytterligare ett lager bordläggning men denna var byggd på kravell. Bordgångarna i den yttre bordläggningen var dessutom nästan dubbelt så tjocka som den ursprungliga bordläggningen. Detta kan innebära att fartyget, som ursprungligen byggts med klinkteknik, förstärkts genom ytterligare ett lager bordläggning när den ursprungliga bordläggningen börjat bli sliten. En annan tolkning är att den yttre bordläggningen fungerat som förhydning, dvs. att den skyddat den inre bordläggningen mot angrepp från skeppsmask. Den utanpåliggande kravellbordläggningen har förbundits till spanten med hjälp av trädymlingar medan den utanpåliggande bordläggningen har spikats fast. Insidan av skrovet har varit försedd med innergarnering, vilket kan beskrivas som en inre bordläggning som fästs på insidan av spanten med hjälp av trädymlingar. Innergarneringen var endast fragmentariskt bevarad på de uppstickande delarna av fartygslämningen. Fynd av fartygslämningar med dubbel bordläggning, där det ursprungliga klinkbyggda skrovet försetts med en utanpåliggande kravellbyggd bordläggning hör till ovanligheterna, men paralleller finns. Fenomenet uppmärksammades först i Estland på 1980-talet då en fartygslämning det s.k. Maasillinna-vraket påträffades på grunt vatten utanför Ösels kust. Liksom vraket utanför Svindersviken var denna fartygslämning försedd med två lager bordläggning där den inre var klinkbyggd och den yttre byggd på kravell. Maasillinavraket daterades genom dendrokronologi till 1500-talets mitt (Mäss 1990: 26f). I Sverige är det bland annat känt att ursprungligen klinkbyggda skutor (roslagsjakter och slupar) försetts med ett lager kravellbordläggning för att förlänga fartygets livslängd. Denna procedur kallades av rospiggarna för halvsulning och innebar att den ytterst liggande kanten av klinken höggs bort varefter den nya bordläggningen spikades fast. Detta gjorde att fartyget såg ut att vara byggt på kravell.