"KALMAR 2" "FYND 2"

Status: Fartygets ursprungliga längd uppskattas till 19-20 meter, och dess största bredd till ca 5,8.6 meter. Fartyget har varit ganska flatbottnat, och bogen har varit bred och buktig. Masten har stått ett stycke för om midskepps. Alla bevarade delar är av ek. Den tillvaratagna delen av akterstäven är 10,2 meter lång. Dymlingshål talar för att det rör sig om den inre av två sammanfogade stycken. Stäven har grunda urtagningar för borden, vilka indikerar att akterstäven varit mer upprättstående än förstäven. Förut finns ett vuxet knä, som förenar köl och förstäv. Förstäven är dessutom tappad till en framför knäet utskjutande del av kölen. Den avbrutna delen av förstäven är alldeles rak och har en bred spunning för bordkammarnas infällning. Kölen är T-formad i sektion. Den är inte fästad till bottenstockarna utan endast till samborden. De mycket tätt placerade spanten är rektangulära och kraftiga.l Spantringarna är omkring 30 st. Topptimren saknas. Bottenstockarna är 20-35 cm breda och spantfacksbredden ca 20 cm. Ett antal extra spantstycken, zittror, har, särskilt vid styrbordssidans aktra del, placerats mellan upplängorna.Vid bordens nåtar och vid sidorna om kölens kantlister har bottenstockarna fyrkantiga våghål. Vid fjärde spantet förifrån är en bottenstock utelämnad. De tre spanten för därom utgörs av käringar, med däröver placerade halvtimmer. Bordläggningen är ca 2,5-3 cm tjock och 20-30 cm bred. Dymlingarna genom bottenstockarna var kilade på insidan, ibland även på utsidan. Klinknaglarna i lannet satt tätt, och utgjordes av fyrkantigt järn med stora, fyrkantiga järnbrickor på insidan. I de ibland befintliga drevrännorna fanns nörhår, medan bladlaskarna, där det förliga bordet låg ytterst, var tätat med mossa eller ylletyg. Kölsvinet är 8,2 meter långt och mot mitten 33x25 cm grovt. Mastspåret mätte 58x20 cm och var 14 cm djupt. En dryg meter akter om mastspåret fanns en liten urtagning, eventuellt för en stötta. Kölsvinet var nedfällt över bottenstockarna och dymlade till dessa. Mellan bottenstockarna var kanterna fasade. Garneringen utgjordes av långa, breda ekplankor, som liga nästan 13 meter långa i bevarat skick.De var ca 3,5 cm tjocka och upp till 48 cm breda. De var placerade med 10-20 cm mellanrum och dymlade till spanten. Fem björnar har dymlats fast på bottenstockarna, över garneringen, på var sida av kölsvinets mittparti. Endast en av björnarna saknades. Löst i skrovet ett par korta spantstycken med urtagningar för tre bord vardera. Förmodligen har de varit placerade ovanpå någon tvärbalk. Eventuella tvärbalkar saknas dock. Två bord har emellertid i underkant två hak om 10x14 cm, och dessa hål är tätade från insidan med infällda brädlappar. Denna lösning har kunnat observeras på "Fynd 1" (SMA 712:016), där man kapat tvärbalkarnas ursprungligen utstickande ändar och tätat på detta sätt. Eftersom de två hålen i bordläggningen sitter ungefär mitt för varandra i samma nivå, torde fartyget ursprungligen ha haft genomgående tvärbalkar. Nära aktern i botten låg en tunna, där laggarna var genomborrade av hål, varför man kan anta att tunnan fungerat som fisksump. I ena botten fanns ett bomärke (status 1932-1934). Datering: Förutom fyndets djupa läge i mudderlagret, som indikerar att vraket kanappast kan vara yngre än 1300-tal, finns det inte mycket som preciserar dess ålder. Utifrån senare fyndmaterial i kulturlagret ovan vraket, bör vraket vara medeltida. Skeppstekniska drag talar för en medeltida datering. Förmodligen har fartyget sjunkti någon gång på 1300-talet. Bärgning: Norr om Kalmar slott, i Slottsfjärden, låg från medeltiden fram till början av 1600-talet såväl stadens som slottets hamn. På en karta från 1610 kallas hamnen "Kättilen" (kitteln). Sedan medeltidsstaden under 1600-talet jämnats med marken, och en ny stad byggts på Kvarnholmen norr därom, blev slottsfjärden allt mer uppgrundad. Nästan hälften av den ursprungliga vattenspegeln fylldes igen under 1800-talet, för ny bebyggelse och parkanläggningar i dess norra och östra del. Under 1900-talet hotade det resterande vattenområdet helt att växa igen, och dess stillastående vatten hotade att bli en sanitär olägenhet för staden. På grund av detta, men även av historiska och arkitektoniska skäl, beslöts att rensa upp såväl Slottsfjärden som vallgraven. 1932-1934 torrlades det aktuella området och grävdes ut såsom Stadskommunalt reservarbete. Den kulturhistoriska undersökningen leddes av riksantikvarie Martin Olsson, coh Harald Åkerlund svarade för uppmätningarna av vrak och påträffade anläggningar. De delar som torrlagts genom utfyllnader på 1800-talet kom dock inte att undersökas. I hamnområdet påträffades flera vrak samt lämningar efter spärrar, bryggor och förtöjningsplatser.Utgrävningen av vrak SMA 712:020 (fynd 2) försvårades av det ständiga tillflödet av vatten i dess lägre liggande akterparti och förhindrade en mer noggrann undersökning där. En spontvägg som placerats så nära strandskoningen som möjligt, för att undvika sättningar i gatan, pressade ned akterstäven och ett stycke av kölen, så att dessa inte kunde tas upp och undersökas närmare. Skrovet grävdes fram, vrakdelarna dokumenterades och märktes upp, varefter skrovet togs isär och magasinerades i Kalmar slotts källare i väntan på konservering. De konserverade vrakdelarna förvaras fortfarande i nämnda lokal. Vraket har efter undersökningen kommit att tolkas som en kogg eller ett koggliknande fartyg. Övrigt: En modell av fartyget i skala 1:60 finns utställd på Sjöhistoriska museet i Stockholm.